Pandemier och sjukvård
- Kriskompassen
- 25 apr. 2020
- 3 min läsning
Uppdaterat: 24 maj 2020
Här är en summering av tidigare pandemiers påverkan på sjukvården och vad vi kan läras oss av dem. Denna sammanfattning är baserad på hur Asiaten (influensan), Spanska sjukan och Hongkonginfluensan hanterades.
Enligt dags- och kvällstidningar mellan 1957 (asiaten) och 1968 (Hongkonginfluensan) kunde man dag för dag, vecka för vecka läsa hur influensan snabbt spreds mellan olika förläggningar med unga värnpliktiga runt om i landet. Ungefär 70% av de inkallade insjuknade inom loppet av några dagar. Skolorna var bland de värst drabbade områdena och därefter arbeten inom industrier och andra yrkesområden där människor umgicks relativt tätt inpå varandra.
Det följer ofta en andra och ibland en tredje influensavåg ett eller ett par år efter det första pandemiska utbrottet. Vid dessa följdepedemier, orsakade av samma virus, kommer i regel de unga relativt lindrigt undan eftersom många av dem har smittats under den första vågen och därför skaffat sig immunitet. (Enligt en artikel i Läkartidningen (1970;67(50):5897-5909) skriven av laborator Leo Heller vid Statens bakteriologiska laboratorium)
Vanligare slår den andra och tredje vågen därför hårdare mot den äldre delen av befolkningen, liksom mot människor som bor i mer isolerade orter.
Detta mönster var detsamma vid spanska sjukan (1918-1920), det var först år 1920, två år efter det första utbrottet som den nådde Arjeplog i Norrlands inland där den skördade det absolut största antalet dödsfall per capita i hela Sverige.
“Men spanska sjukan var ett undantag från andra mer “normala” pandemier. Den uppträdde i en extrem situation under första världskriget, när människor var rätt nedgångna i många delar av världen. Tuberkulos var vanligt och det fanns ingen antibiotika” (docenten i virologi Fredrik Elgh, läkare vid laboratoriemedicin på Norrlands universitetssjukhus i Umeå)
Under asiaten influensan var det mest påtagliga beslutet som togs att man införde besöksförbud på sjukhusen och på äldreboendenas vårdavdelningar, vilket ledde till att äldre inte fick träffa sina nära och kära under en begränsad tid.
De allra flesta som insjuknat var på benen igen efter sju till tio dagar. Men som vid alla influensautbrott drabbades vissa grupper värre. Utsatta grupper under asiaten influensan var: personer över 60 år, hjärt-kärlsjuka och människor med nedsatt imunförsvar. Dessa grupper dog i större utsträckning än de unga.
Under asiaten influensan drabbades också sjukvårdspersonalen av influensan. Något som det inte stod mycket om mer än i en artikel i Expressen den 10 Oktober 1957. En regementsläkare från Kristianstad ondgjorde sig över att myndigheterna inte hade lyckats hitta ersättare till den insjuknade vårdpersonalen. Detta var under en tid när 350 låg insjuknade i asiaten på regementet.
“Båda läkarna har drabbats av influensan, liksom den övriga sjukhuspersonalen. Samtliga har emellertid fått jobba sig igenom sjukdomen.” (Expressen 1957)
På den tiden nämndes inte sjuksköterskornas arbetssituation överhuvudtaget inte i tidningarna. Däremot beskrevs hur jourläkarlinjerna på sjukhusen utökades när pandemierna grasserade som värst.
Under 1957 var 90 000 i Stockholm insjuknade och runt 300 000 i hela landet.
“Om en ny pandemi slår till drabbas med största sannolikhet barnen och ungomarna först. Men det är de äldre som löper störst risk att dö. Däremot brakar inte sjukvården. Det är några av slutsatserna från tidigare pandemier”
Skillnaden då från idag: Idag är det betydligt mer slimmade organisationer med minimalt anställda, mycket mer idag är beroende av att våra datorsystem hålls igång. “Vad händer till exempel på ett företag, ett kärnkraftverk eller stort sjukhus vid ett datorhaveri om alla dataexperterna ligger hemma i influensa?”
Källor: Läkartidningen "Gamla tiders pandemier lär oss om framtiden" https://www.vardfokus.se/tidningen/2006/nr-8-2006-9/gamla-tiders-pandemier-lar-oss-om-framtiden/
Comentários